Go Bananas

Idag har jag varit en sväng på stan med Andreas, det var ansträngande att vara ute bland folk, men ack så skönt att byta miljö för en stund. Han köpte nya snygga byxor och sedan tog vi en fika på charm, det var väldigt trevligt.

Nu lyssnar jag på deprimerade låtar, samtidigt som jag vältarar mig i självömkan, jag är rädd för allt som komma skall, och känner mig som en liten vilsen flicka. Önskar att mamma och pappa kunde hjälpa mig med att göra allt ogjort. När jag var liten och hade ont i magen, frågade jag alltid mamma om hon trodde att jag skulle kräkas, hon sa nej och hon hade alltid rätt. Kan tillägas att jag lider av emetofobi (spyfobi).

Men dom kan inte hjälpa mig nu, jag kan bara hjälpa mig själv.
Det är lättare sagt än gjort när jag är rädd för livet, rädd att förlora alla jag älskar och stå ensam kvar.
Det är därför jag lever destruktivt, för att slippa känna. Der var längesedan jag hade tillgång till mina känslor, mitt senaste genuint lyckliga minne var när jag hälsade på Cricke på Mjösjö.
Det var den sista helgen i november 2009 och då var jag bokstavligen hög på kärlek.
Jag kunde föreställde mig en ljus framtid med Cristoffer, eftersom jag hade fått fast jobb och vi skulle flytta ihop på "riktigt" - drygt en månad senare var han död.
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag EN endaste gång lyssnade på socialtjänsten Kanske är jag den "svarta änkan" som det sägs. Ingen som känner mig kan påstå att jag inte älskade Lars Cristoffer Ringland, ifrån 14 års ålder och jag kommer att fortsätta med det så länge mitt hjärta slår, tills vi möts igen på andra sidan.

Nu har jag suttit på denna "förvaring" i ca en vecka, och jag hoppas att jag blir utskirven imorgon. "Finns det nån hör mig, ångesten förgör mig". Jag mår bara sämre av att se alla som mår dåligt, och jag saknar lilla Sune som jag totalt misslyckats med att uppfostra. Självklart kloka Tila också, det finns ingen smartar hund än henne. Tänk vad djur kan göra en lycklig. Ovillkorslös kärlek.

Det bokstavligen talat kryper i min kropp, jag är sjukt rastlös men orkar samtidigt ingenting.
Inatt har jag inte sovit en blund, trots att jag stoppade i mig alla möjliga sömnhjälpmedel.
ibland försöker jag kolla på en film eller köra ett serie-maraton, sådant jag brukade uppskatta, den gamla Sanna.
Men jag kommer inte till ro.

Vill bara börja jobba igen, idag hjälpte jag städerskan på avdelningen.
Fick då för mig själv bekräftat att jag är ett proffs på att städa, genom att iaktta hennes städteknik. Men jag tror ändå att hon uppskattade min hjälp, det skulle jag ha gjort i alla fall.
Det är kul att städa, men aldrig hemma undrar varför?

Att vara sjukskriven är ingenting jag gillar, eftersom min ADHD blir mer påtaglig när jag inte rör på mig. Motion är inte alternativ för mig, då menar jag gymma, osv, men eftersom jag är hundägare så måste jag röra på mig ändå. Lite frisk luft ska kroppen minsann få!

Men varför är jag sjukskriven?
Jag känner mig så fruktansvärt utnyttjad av någon jag trodde var min bästa vän, hur kunde han göra så här mot mig? Det kan ha raserat hela mitt liv, och allt känns så nattsvart.
I måndags var det nära att jag valde den fega vägen för att få "komma hem".
Jag måste tro på att det existerar ett liv efter detta.
När jag är riktigt låg söker jag bekräftelse genom att träffa olika medium.
Förra våren var jag och Crickes mamma på stor-seans med Terry Evans nere i Hälsingland, det var över 300 personer som kommit till skolans aula. Kanske, kanske kunde de få ett tecken, ett bevis att det inte bara blir svart. En bekräftälse att man åter igen återförenas med sina nära och kära, som man förlorat under resans gång.
Jag satt som på nålar under hela seansen och blev irriterad för att andra fick chansen att "få hälsningar" av avlidna, men inte jag.
Nu i efterhand inser jag att det var väldigt egoistiskt tänkt av mig, men jag har inte ändrat åsikt. Jag vill!
Här i Sundsvall har jag gått till tre legitimerade medium och den bästa var helt klart Maria Letho.
Nu har min vän Antonia tipsat mig om ett manligt medium och hon var väldigt nöjd med honom, det får bli mitt nästa projekt.

Igår gjorde jag också en impulsgrej, jag gick till en herrfrisör(?) och frågade om han kunde klippa min lugg, men det kunde han såklart inte så nu ser jag förjävlig ut i håret.

Nu ska jag gå ut och socialicera lite med de andra patienterna på avdelningen.

XOXO

Nu var det längesedan jag eller Ida skrev något i bloggen, men ibland kan det vara skönt att skriva av sig.
Speciellt nu när allt har gått åt helvete de senaste två åren.
Jag är inte längre den Sanna jag en gång var. Mina vänner saknar henne, och även jag ibland.

När Cristoffer dog blev jag bara ett tomt skal, och jag har fortfarande inte tagit tag i sorgearbetet.
Det enda jag har gjort är att dämpa, dämpa, dämpa.
Hela mitt liv har raserats på mindre än en vecka, och jag vet inte om jag orkar fortsätta kämpa.
Så mycket ångest, vad kommer att hända nu?
Det slutar alltid med konsekvenser, men i denna utsräckning kunde jag inte ens föreställa mig i min vildaste fantasi.

För att inte fokusera på allt negativt som hänt de senaste åren måste jag komma på någonting positivt också.
Världens finaste hund Tila kom in i mitt liv, och lilla älskade ettriga hund Sune.
Plus att jag insåg att jag har förmågan att älska en annan människa <3

"Jag vill inte leva, men inte heller dö"