Jag vill inte leva detta liv
Idag har jag varit en sväng på stan med Andreas, det var ansträngande att vara ute bland folk, men ack så skönt att byta miljö för en stund. Han köpte nya snygga byxor och sedan tog vi en fika på charm, det var väldigt trevligt.
Nu lyssnar jag på deprimerade låtar, samtidigt som jag vältarar mig i självömkan, jag är rädd för allt som komma skall, och känner mig som en liten vilsen flicka. Önskar att mamma och pappa kunde hjälpa mig med att göra allt ogjort. När jag var liten och hade ont i magen, frågade jag alltid mamma om hon trodde att jag skulle kräkas, hon sa nej och hon hade alltid rätt. Kan tillägas att jag lider av emetofobi (spyfobi).
Men dom kan inte hjälpa mig nu, jag kan bara hjälpa mig själv.
Det är lättare sagt än gjort när jag är rädd för livet, rädd att förlora alla jag älskar och stå ensam kvar.
Det är därför jag lever destruktivt, för att slippa känna. Der var längesedan jag hade tillgång till mina känslor, mitt senaste genuint lyckliga minne var när jag hälsade på Cricke på Mjösjö.
Det var den sista helgen i november 2009 och då var jag bokstavligen hög på kärlek.
Jag kunde föreställde mig en ljus framtid med Cristoffer, eftersom jag hade fått fast jobb och vi skulle flytta ihop på "riktigt" - drygt en månad senare var han död.
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag EN endaste gång lyssnade på socialtjänsten Kanske är jag den "svarta änkan" som det sägs. Ingen som känner mig kan påstå att jag inte älskade Lars Cristoffer Ringland, ifrån 14 års ålder och jag kommer att fortsätta med det så länge mitt hjärta slår, tills vi möts igen på andra sidan.
Nu har jag suttit på denna "förvaring" i ca en vecka, och jag hoppas att jag blir utskirven imorgon. "Finns det nån hör mig, ångesten förgör mig". Jag mår bara sämre av att se alla som mår dåligt, och jag saknar lilla Sune som jag totalt misslyckats med att uppfostra. Självklart kloka Tila också, det finns ingen smartar hund än henne. Tänk vad djur kan göra en lycklig. Ovillkorslös kärlek.
Nu lyssnar jag på deprimerade låtar, samtidigt som jag vältarar mig i självömkan, jag är rädd för allt som komma skall, och känner mig som en liten vilsen flicka. Önskar att mamma och pappa kunde hjälpa mig med att göra allt ogjort. När jag var liten och hade ont i magen, frågade jag alltid mamma om hon trodde att jag skulle kräkas, hon sa nej och hon hade alltid rätt. Kan tillägas att jag lider av emetofobi (spyfobi).
Men dom kan inte hjälpa mig nu, jag kan bara hjälpa mig själv.
Det är lättare sagt än gjort när jag är rädd för livet, rädd att förlora alla jag älskar och stå ensam kvar.
Det är därför jag lever destruktivt, för att slippa känna. Der var längesedan jag hade tillgång till mina känslor, mitt senaste genuint lyckliga minne var när jag hälsade på Cricke på Mjösjö.
Det var den sista helgen i november 2009 och då var jag bokstavligen hög på kärlek.
Jag kunde föreställde mig en ljus framtid med Cristoffer, eftersom jag hade fått fast jobb och vi skulle flytta ihop på "riktigt" - drygt en månad senare var han död.
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag EN endaste gång lyssnade på socialtjänsten Kanske är jag den "svarta änkan" som det sägs. Ingen som känner mig kan påstå att jag inte älskade Lars Cristoffer Ringland, ifrån 14 års ålder och jag kommer att fortsätta med det så länge mitt hjärta slår, tills vi möts igen på andra sidan.
Nu har jag suttit på denna "förvaring" i ca en vecka, och jag hoppas att jag blir utskirven imorgon. "Finns det nån hör mig, ångesten förgör mig". Jag mår bara sämre av att se alla som mår dåligt, och jag saknar lilla Sune som jag totalt misslyckats med att uppfostra. Självklart kloka Tila också, det finns ingen smartar hund än henne. Tänk vad djur kan göra en lycklig. Ovillkorslös kärlek.
Radarparet ;)
Kommentarer
Trackback
