J A G S A K N A R D I G.... S O M V A N L I G T
Sitter i soffan och lysnar på banala ballader och tycker synd om mig själv.
Lina och hennes vän åkte hem tidigare idag. Anna är ute på promenad med lra som ska vara här till torsdag.
Det gick väldigt bra med våran övernskommelse om att det inte ska vara ett hunddagis hemma hos oss längre.
Men både Anna och jag har svårt att säga nej, så det kommer nog inte bli nån förändring på den fronten.
Alla säger till mig hur "stark" jag är, men jag är inte stark och jag vill inte vara stark.
Den här smärtan kommer aldrig att gå över "tiden läker alla sår" - kanske för andra, men inte för mig och jag vet det. Cristoffer och jag var så sammanflätande, vi var ett och halva jag är borta.
Den glada Sanna är bara ett skal, insidan är trasig och jag vill bara gräva ner mig.
Förra helgen träffade jag en tjej ute, som sa till mig: " jag hörde att Cristoffer hade pundat ihjäl sig, men det var väl ändå på tiden" Empatilösa kossa, om hon nu tyckte det kunde hon hålla det för sig själv.. Jag fick anstränga mig för att inte spotta henne i ansiktet.
Cristoffer var inte fysiskt beroende av droger, han behövde inte få i sig varje dag för att må bra. Han kunde vara ren längre perioder. Men på ett sätt var vi alltid tre i vårat förhållande, jag Cricke och opiaterna.
Jag vill förstå vad jag delade mitt livs kärlek med, och det som tog hans liv - Though Love.
Alla tankar snurrar i huvudet, tårarna rinner och ångesten äter upp mig.
Vill bara att allt ska vara en hemsk mardröm.
Har varit hemma hos C´s mamma idag och det gör så ont när jag tittar på fotografier av honom som barn.
Hans sorglösa leende och livsglädje i ögonen. Varför fick han inte leva längre, och varför var jag inte där och tog hand om honom den där hemska kvällen i januari.
Jag ska gå på seans och försöka få kontakt med honom, vill så gärna tro på ett liv efter detta.
Vi träffade en kompis till Lina i lördags som kände ett medium och hon skulle höra sig för om jag och Lina kunde gå på en sitting.
Nä nu ska jag rycka upp mig och få Anna till att laga sin sin signaturrätt: pasta med bacon.
Nu blir det en vita veckor fram till midsommar, för det är jobbigt att vara bakfull och dessutom jobbar jag varje helg resten av juni.
Au revoir
Lina och hennes vän åkte hem tidigare idag. Anna är ute på promenad med lra som ska vara här till torsdag.
Det gick väldigt bra med våran övernskommelse om att det inte ska vara ett hunddagis hemma hos oss längre.
Men både Anna och jag har svårt att säga nej, så det kommer nog inte bli nån förändring på den fronten.
Alla säger till mig hur "stark" jag är, men jag är inte stark och jag vill inte vara stark.
Den här smärtan kommer aldrig att gå över "tiden läker alla sår" - kanske för andra, men inte för mig och jag vet det. Cristoffer och jag var så sammanflätande, vi var ett och halva jag är borta.
Den glada Sanna är bara ett skal, insidan är trasig och jag vill bara gräva ner mig.
Förra helgen träffade jag en tjej ute, som sa till mig: " jag hörde att Cristoffer hade pundat ihjäl sig, men det var väl ändå på tiden" Empatilösa kossa, om hon nu tyckte det kunde hon hålla det för sig själv.. Jag fick anstränga mig för att inte spotta henne i ansiktet.
Cristoffer var inte fysiskt beroende av droger, han behövde inte få i sig varje dag för att må bra. Han kunde vara ren längre perioder. Men på ett sätt var vi alltid tre i vårat förhållande, jag Cricke och opiaterna.
Jag vill förstå vad jag delade mitt livs kärlek med, och det som tog hans liv - Though Love.
Alla tankar snurrar i huvudet, tårarna rinner och ångesten äter upp mig.
Vill bara att allt ska vara en hemsk mardröm.
Har varit hemma hos C´s mamma idag och det gör så ont när jag tittar på fotografier av honom som barn.
Hans sorglösa leende och livsglädje i ögonen. Varför fick han inte leva längre, och varför var jag inte där och tog hand om honom den där hemska kvällen i januari.
Jag ska gå på seans och försöka få kontakt med honom, vill så gärna tro på ett liv efter detta.
Vi träffade en kompis till Lina i lördags som kände ett medium och hon skulle höra sig för om jag och Lina kunde gå på en sitting.
Nä nu ska jag rycka upp mig och få Anna till att laga sin sin signaturrätt: pasta med bacon.
Nu blir det en vita veckor fram till midsommar, för det är jobbigt att vara bakfull och dessutom jobbar jag varje helg resten av juni.
Au revoir
Kommentarer
Postat av: mickan
gud vad du skriver fint..;)
Postat av: Frida.
Åh Sanna, jag önskar jag var där hos dej, kunna finnas vid din sidan när du inte behöver annat än en kram, eller en axel att luta huvudet emot. Jag önskar att jag kunde göra det tunga lättare för dej. Du är en så fantastisk kvinna, är så glad över att just jag fick möta dej! Du är underbar Sanna, glöm inte ringa när som helst! Puss på dej vännen.
Trackback
