Go Bananas

Edward Markusson (hunden) kom in i mitt liv för snart fyra år sedan. På den tiden avskydde jag hundar, pga att jag var dörädd för alla fyrbenta djur med tänder.
Första anblicken var en nära döden upplevelse, han hoppade upp och ner som en jojo, skällde som en galning, morrade och visade sina vassa tänder. Min första tanke var: "har hunden rabies". Samtidigt var "Ed" så liten, söt och charmig. Han visade stolt upp alla sina fina leksaker och härliga märgben. Men om man ville leka med honom fick man passa fingrar och tår för lillen förstod inte riktigt skillnaden mellan lek och allvar.
På våra första promenader lyfte jag upp honom i min famn så fort vi mötte en annan hund för jag var orolig att han skulle bli uppäten, för lilla Eddie förstår inte att han är 36 cm hög och inte de 70 cm som han tror att han är.

Åren har gått och den kärlek och tillgivenhet som finns oss emellan är fantastisk. Min allergi som växt fram är dock inte lika underbar. Men inget kan få mig att sluta snusa på den lilla gobiten, som luktar gott överallt förutom i käften.
Eddie och jag tar härliga promenader, ofta ger jag honom mängder av godis bakom mattes rygg *mohahah*
Jag gråter när den lilla rackaren är hos vetrinären. Och jag myser när han krafsar med tassen och vill under mitt täcke.
Jag blir galen när vi åker bil, "Ed" bara gnäller och springer fram och tillbaka, det är stressframkallande.

Men trots dina brister och fel, fylls mitt hjärta av lycka när du möter mig i dörren och hoppar av glädje. Jag kan inte heller låta bli att känna mig betydelsefull när matte ringer och berättar att du legat vid dörren och "gråtit" i en halvtimme efter jag har åkt. Jag älskar dig Eddie, det kanske låter banalt men det är så det är.