Go Bananas

Idag har jag varit en sväng på stan med Andreas, det var ansträngande att vara ute bland folk, men ack så skönt att byta miljö för en stund. Han köpte nya snygga byxor och sedan tog vi en fika på charm, det var väldigt trevligt.

Nu lyssnar jag på deprimerade låtar, samtidigt som jag vältarar mig i självömkan, jag är rädd för allt som komma skall, och känner mig som en liten vilsen flicka. Önskar att mamma och pappa kunde hjälpa mig med att göra allt ogjort. När jag var liten och hade ont i magen, frågade jag alltid mamma om hon trodde att jag skulle kräkas, hon sa nej och hon hade alltid rätt. Kan tillägas att jag lider av emetofobi (spyfobi).

Men dom kan inte hjälpa mig nu, jag kan bara hjälpa mig själv.
Det är lättare sagt än gjort när jag är rädd för livet, rädd att förlora alla jag älskar och stå ensam kvar.
Det är därför jag lever destruktivt, för att slippa känna. Der var längesedan jag hade tillgång till mina känslor, mitt senaste genuint lyckliga minne var när jag hälsade på Cricke på Mjösjö.
Det var den sista helgen i november 2009 och då var jag bokstavligen hög på kärlek.
Jag kunde föreställde mig en ljus framtid med Cristoffer, eftersom jag hade fått fast jobb och vi skulle flytta ihop på "riktigt" - drygt en månad senare var han död.
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag EN endaste gång lyssnade på socialtjänsten Kanske är jag den "svarta änkan" som det sägs. Ingen som känner mig kan påstå att jag inte älskade Lars Cristoffer Ringland, ifrån 14 års ålder och jag kommer att fortsätta med det så länge mitt hjärta slår, tills vi möts igen på andra sidan.

Nu har jag suttit på denna "förvaring" i ca en vecka, och jag hoppas att jag blir utskirven imorgon. "Finns det nån hör mig, ångesten förgör mig". Jag mår bara sämre av att se alla som mår dåligt, och jag saknar lilla Sune som jag totalt misslyckats med att uppfostra. Självklart kloka Tila också, det finns ingen smartar hund än henne. Tänk vad djur kan göra en lycklig. Ovillkorslös kärlek.

Det bokstavligen talat kryper i min kropp, jag är sjukt rastlös men orkar samtidigt ingenting.
Inatt har jag inte sovit en blund, trots att jag stoppade i mig alla möjliga sömnhjälpmedel.
ibland försöker jag kolla på en film eller köra ett serie-maraton, sådant jag brukade uppskatta, den gamla Sanna.
Men jag kommer inte till ro.

Vill bara börja jobba igen, idag hjälpte jag städerskan på avdelningen.
Fick då för mig själv bekräftat att jag är ett proffs på att städa, genom att iaktta hennes städteknik. Men jag tror ändå att hon uppskattade min hjälp, det skulle jag ha gjort i alla fall.
Det är kul att städa, men aldrig hemma undrar varför?

Att vara sjukskriven är ingenting jag gillar, eftersom min ADHD blir mer påtaglig när jag inte rör på mig. Motion är inte alternativ för mig, då menar jag gymma, osv, men eftersom jag är hundägare så måste jag röra på mig ändå. Lite frisk luft ska kroppen minsann få!

Men varför är jag sjukskriven?
Jag känner mig så fruktansvärt utnyttjad av någon jag trodde var min bästa vän, hur kunde han göra så här mot mig? Det kan ha raserat hela mitt liv, och allt känns så nattsvart.
I måndags var det nära att jag valde den fega vägen för att få "komma hem".
Jag måste tro på att det existerar ett liv efter detta.
När jag är riktigt låg söker jag bekräftelse genom att träffa olika medium.
Förra våren var jag och Crickes mamma på stor-seans med Terry Evans nere i Hälsingland, det var över 300 personer som kommit till skolans aula. Kanske, kanske kunde de få ett tecken, ett bevis att det inte bara blir svart. En bekräftälse att man åter igen återförenas med sina nära och kära, som man förlorat under resans gång.
Jag satt som på nålar under hela seansen och blev irriterad för att andra fick chansen att "få hälsningar" av avlidna, men inte jag.
Nu i efterhand inser jag att det var väldigt egoistiskt tänkt av mig, men jag har inte ändrat åsikt. Jag vill!
Här i Sundsvall har jag gått till tre legitimerade medium och den bästa var helt klart Maria Letho.
Nu har min vän Antonia tipsat mig om ett manligt medium och hon var väldigt nöjd med honom, det får bli mitt nästa projekt.

Igår gjorde jag också en impulsgrej, jag gick till en herrfrisör(?) och frågade om han kunde klippa min lugg, men det kunde han såklart inte så nu ser jag förjävlig ut i håret.

Nu ska jag gå ut och socialicera lite med de andra patienterna på avdelningen.

XOXO

Nu var det längesedan jag eller Ida skrev något i bloggen, men ibland kan det vara skönt att skriva av sig.
Speciellt nu när allt har gått åt helvete de senaste två åren.
Jag är inte längre den Sanna jag en gång var. Mina vänner saknar henne, och även jag ibland.

När Cristoffer dog blev jag bara ett tomt skal, och jag har fortfarande inte tagit tag i sorgearbetet.
Det enda jag har gjort är att dämpa, dämpa, dämpa.
Hela mitt liv har raserats på mindre än en vecka, och jag vet inte om jag orkar fortsätta kämpa.
Så mycket ångest, vad kommer att hända nu?
Det slutar alltid med konsekvenser, men i denna utsräckning kunde jag inte ens föreställa mig i min vildaste fantasi.

För att inte fokusera på allt negativt som hänt de senaste åren måste jag komma på någonting positivt också.
Världens finaste hund Tila kom in i mitt liv, och lilla älskade ettriga hund Sune.
Plus att jag insåg att jag har förmågan att älska en annan människa <3

"Jag vill inte leva, men inte heller dö"

Ju högre man flyger, desto hårdare blir fallet!

Har fått max två timmars sömn inatt, jag som älskar att sova. Fröken Tila väckte mig när Anna kom hem ifrån jobbet. Jävla skällhund! Nu är det snart dax för jobb för min del, men först frukost och en liiiiiten morgonpromenad.

Idag är det tisdag, inte en vanlig tisdag, det är min Cristoffers födelsedag!
Men livet är orättvist, så han är inte med oss idag, iaf inte i fysisk form.
Jag ska egentligen göra mig klar för att åka till graven, och sedan till Katarina, men jag bara sitter och stirrar.
Önskar att jag kunde sätta ord på det jag känner.

Förra veckan hade jag en privat sittning med ett medium som var väldigt trevlig på alla sätt och vis. Jag gick dit med ett öppet sinne men jag känner mig ambvivalent.

Försöker att få tiden att gå, 45 minuter kvar tills jag ska hämta Anna.
Jag är så förbaskat rastlös och vankar fram och tillbaka i lägenheten, kan det ha något att göra med att jag är nervös inför morgondagen? Förmodligen.
Har betalat alla räkningar förutom resan till vemdalen.
Tila gråter så jag kanske ska ägna henne lite uppmärksamhet, för nu är det bara 40 minuter kvar.
Haft en bra dag, med bla fika på charm med Anna och Jenny.

Näe ut och kissa Tila var det <3

Är fortfarande "hemma" i granlo, men Anna är inte här för hon jobbar. Som tur är har jag min trofasta vän Ida på besök, hon ligger och myser med Tila. Vi pratar inte mycket men njuter av varandras sällskap ändå.

Idag har jag och Anna lunchat med Emelie, sedan tog vi en rask promenad i kylan.
Mina ben förvandlades till stela styltor men efter en skållande het dusch blev allt återställt, och jag gick över till kusinen på en kopp kaffe och lite barngos.

Jag vågar faktiskt påstå att jag mår bra idag och det var ett tag sedan sist. Men som sagt en dag i taget, allt kan lika gärna gå åt helvete imorgon. Men nu har jag saker att se fram emot. Ex torsdag, helgen som kommer och nyårsafton.

Sitter hemma i gamla lägenheten, konstigt nog känns det inte som att jag har flyttat härifrån.
Kanske var det ett drastiskt beslut från både min och Annas sida, but we're still going strong.
Idag har vi varit ute en sväng på birsta och kikat på nyårsklänningar, som det ser ut idag följer jag med gänget upp till Vemdalen över nyår, det ser jag fram emot.

Anna åkte nyss iväg och jobbade så jag och Tila väntar på att Björn ska komma.
Jag HATAR att vara ensam, blir så fruktansvärt rastlös och tankarna drar iväg dit dom inte ska.
Är sjukskriven i en vecka till och det ska bli skönt att komma igång att jobba igen, med tanke på att det var nästan två månader sist.

Jag längtar tills på torsdag, jag vet att jag inte ska ha några förväntningar men det är så svårt att låta bli.
Helgen som kommer blir tuff, det har då gått ett år sedan jag sov med min älskling för sista gången :(
Nästa vecka skulle han också ha fyllt 24 år, så det är en jobbig tid och man blir lätt påmind om det som varit.

Nu åker mina UGS fram..

Resan till Turkiet är bokad och nu googlas det turkiska bröllop på youtube.
Det kommer bli otroligt spännande och jag är så glad att kunna närvara på Jennifers stora dag.
Precis som hon stöttade mig på Cristoffers begravning. Nu var inte liknelsen den "bästa" men men.

herre gud.. jag har hamnat i en depression nu. jag har sovit i två dygn jag vaknade nyss av närings brist jag måste äta mat.
Gud vad jag saknar dig  hjärtat mitt.. jag tycker om att sova för i mina drömmar finns du sanna mitt hjärta.. du är så vacker
jag vaknar och har ont i magen och i huvet jag saknar dig så jag får en stor klump i halsen.. Jag vill bara hålla om dig nu och känna din
lena hud imot min kind herre gud jag gråter.. att jag skulle vara så här klen jag är inget utan dig sängen är tom och jag längtar såå
att lukta på dig.. sanna vill du ligga under samma täcke som mig? oavsett hur varm det blir?  sanna vill du ge mig ditt hjärta oavsett hur många gånger jag har bettet  mig så illa? jag är  redo att ge dig allt jag kan ge dig.. (jag vill inte leva utan dig)  det känns inte rätt att vara utan dig.. det e fel och det bevisar att det är meningen att  det ska vara
du och jag föralltid tro vad du vill men i mitt hjärta känns det så.. du har förtrollat mig gjort mig så kär. jag vet inte hur du lyckas men
jag tänker på dig hela tiden jag äär KÄR och fruktansvärt förälskad i DIG!! 
// Din Cristoffer

/

Sitter i en kvav lägenhet och funderar, hur kan tre människors liv förändras så drastiskt på en vecka?
Det gör ont att stå bredvid, se och känna smärtan i mina vänners liv.
Samtidigt när jag själv står på kanten, och kraschar, hårt.
Men som den fågel fenix jag är ska jag resa mig ur askan och hitta tillbaka.

Har haft en skön helg i storstaden med mina nära och kära.
Mådde bättre och bättre varje mil söderut (efter kvissle) som passerade.
Det är Sundsvall som får mig att må dåligt, alla minnen som sköljer över mig som en kalldusch.
Nu vankas det gatufest i hemstaden också, men jag tror att det blir en bojkott.

Storken och Anna på midsommar.. Mina godingar <3

K och L <3

Hur kunde jag ens visa mig offentligt i detta? PsYkOs

@ grönan

Hehe